ja vad ska man säga?...........

Jag har hunnit med och levt ett hårt liv, under flera år försökte ja dölja vad jag gick igenom. jag bröt med min familj -99 och bara några få gånger hörde ja av mig till vissa, men allt var på mina villkor, den som jag absolut inte ville ha kontakt med var min mamma, jag ville inte att hon skulle få veta nåt om mitt liv. Hon är en som vill nästla sig in i ens liv o vill kväva dig om man nu ska vara så hård. Hon har sårat många i sitt liv , o de som har fått det hårdast är de som är hennes barn.

Men även om hon gjorde mycke så de att ja mådde dåligt under flera år var faktiskt inte på grund av hon utan det var val som jag gjorde. Jag valde att leva med en kille som misshandlade mig både psykiskt o allra mest fysiskt. Jag hade alltid haft problem med att ha en normal relation till mat men med han så utvecklade ja fullt ut bullimi. Ibland när ja ringde till några av mina syskon så hoppades jag att de skulle förstå hur ja mådde och bara säga nåt så enkelt som att " jag finns här" men de är svårt att veta vad man ska säga till mig när jag utestängde alla. så till slut bröt jag mig ur hans grepp efter några hjärnskakningar och missfall...

jag flyttade tillbaka upp till umeå och var redo att skapa mig ett nytt liv som var på mina villkor, jag hade bestämt mig för att bli lycklig, jag träffade en ny kille som jag nu lever med, vi har hunnit med och varit tillsammans i 2 år. men jag saknade en familj. Men det är verkligen svårt att försöka med det, jag har ännu ärr efter mitt gamla liv o ibland handlar jag därefter.
trodde jag kunde se över hur min mamma är och hade kontakt med henne, första månaden gick bra men sen gick de utför, hade i början klargjort att jag vill ha lugn o ro att de är det viktigaste i mitt liv. jag vill inte veta av bråk på nåt sätt. så nu har de gått ett halvår och jag har inte pratat med henne. känner att jag har gjort det jag kunnat med henne , jag kan inte göra mer där, hon lever kvar i nåt gammalt förflutet och är så bitter.

men genom kontakten med henne gjorde att försöken till andra syskon är svår eller rättare sagt omöjlig, det känns hårt. speciellt när vi alla kommer från henne men ingen vill veta av det.
för er som tycker allt är luddigt , det är för att ja inte riktigt vill berätta allt om min familj, speciellt när vissa av dom är aktiva på internet.. vill inte såra någon mer, tänker göra mina tappra försök att sträcka ut min hand och få se om nåt händer till slut mer kan jag inte göra.
Men jag gör det för mitt barns skull, vill så gärna att h*n ska få uppleva hur de är ha mostrar och kusiner.